Känslan när du vill säga hur skit allt är men ändrar dig i sista stund till "jag mår bra".
Jag vill bara kunna erkänna att allt känns som ett helvete, att jag egentligen inte alls ser ljuset i slutet av tunneln. Att varje dag, är en ständig kamp. Säga att jag bara vill lägga mig i sängen, ligga där i fosterställning och gråta. Ligga i din famn och gråta.
Bara kunna riva muren som jag byggt upp. bara en liten stund, en sekund eller så. Bara tillräckligt länge för att visa mig svag. Jag är trött på att vara stark, jag vill också kunna ge upp någon gång. bara för en liten sekund.
Jag vill inte vara den som ska tåla allt, som ska kunna ta varenda smäll, ta varenda ord som alla kommer på. Jag är trött på att kontra, trött på att verka vara den stenhårda, den som absolut inte kan gråta om natten. Bara för att jag visar mig som stark, betyder det inte att jag inte somnar gråtandes.
det finns så mycket jag bara vill slippa, så mycket jag hellre vill göra. Så många personer som jag önskar, att jag aldrig hade träffat. Personer som jag önskar att jag aldrig släppt nära, jag skulle aldrig ha sänkt min gard, rivit mina murar. Jag har fortfarande inte återhämtat mig.
Jag bara vet, att för en dag eller så, vill jag bara sluta vara jag. inte ha gått igenom det jag har, inte ta dem skämten som bara är skämt för andra, bara vara en av i mängden. Vara död för en dag, det är nästan det jag skulle vilja vara. Bara för att ta tag i vardagen sen igen.
Den här gången kommer sveket i från min sida, i från mitt håll och i från mitt hjärta och hjärna.
Men det du försöker få mig att göra, det du försöker stressa mig in i, det går inte. Verkligen inte. Och jag tänker inte ens försöka.
Du inser inte vilken press du sätter mig i, hur många tankar du framkallar, och vilka panik attacker du omedvetet ger mig. Här går gränsen på vad jag klarar.
Jag kan inte finna mig i ett "vi". Inte nu, inte den här tiden. Och jag vill inte såra dig, därför säger jag det till dig redan nu.
När du säger "min" och jag inte svarar, så vet du att min tystnad betyder så mycket mer, så mycket mer än du inser. Även om jag skulle säga vart enda ord.
Jag vill springa i från dig, kasta dig så långt i från mig som jag bara kan, skrika åt dig att hålla dig ifrån mig, skrika nej åt dig för att du ska släppa mig.
Det här är vad det är, jag kommer inte ändra mig, mitt beslut står fast, och mitt psyke står aboslut stilla där det vill.
Jag sa aldrig att det skulle bli något mer, jag gav dig aldrig några tankar åt det hållet, det var dina tankar som svävade fritt, och pressade in mig i ett hörn.
Men nu säger jag i från stort, jag kan inte ge mig in på något, jag vet att jag egentligen inte kan. Här tar det slut.
Jag märker, hur min kropp skriker efter kontakt. närhet, värme, ögonkontakt. Hur jag vill vara nära någon, hur mycket jag saknar att ha någon, precis vid mig.
Jag märker, hur lätt jag faller för personer, hur lätt jag får intresset. Men jag vet dessutom, att det bara är för att jag saknar någon att ha nära.
Såklart vill jag ha någon, att dela höstmörkret, julmyset, kylan och värmen med, men vill jag ha någon där, för att jag gillar personen, eller för att jag känner mig ensam?
Hur det än är, vet jag att jag inte klarar av att ha någon, mitt liv är tillräckligt upp och ner, kanske kan det bli bättre med "that special someone" bredvid mig, men kanske inte.
så nu, nu när jag fryser som allra mest, saknar allt som mest, och känner hur sjuk jag är, så är det enda sällskapet jag vill ha, och har, Mickel.
Min kära lilla katt, med de ljusgröna ögonen, du värmer!
Nu är jag inte längre säker. Jag ångrar det jag skrev här om dagen. Jag tror att jag vill gå vidare, jag vet bara inte hur och när. Speciellt inte hur.
Jag har stunder då jag kan prata om dig, prata om hur bra vi hade det, och hur det vi hade, bara tog slut. Då jag kan acceptera allt som hände, och det som inte hände.
Men även stunder, då du kommer till mitt minne, och jag bryter ihop. Från okej, till ett vrak. När som helst, var som helst. "a trigger which been pushed".
Men det är inget jag ångrar, jag kan inte ångra något som fick mig att le, någon som fick mig att må bra just då. Ibland önskar jag att det gick bättre, att jag fortfarande kunde spendera timmar i telefon med dig. Men det var inte så det skulle bli.
Nu vet jag vad jag inte ska göra om, vilka lögner jag inte ska falla för igen, och speciellt vad jag inte ska göra igen.
Man lär sig av sina misstag, du var ett. Nu håller jag på att lära mig, tills nästa kille kommer.
Igår kväll, insåg jag en sak. Jag har, äntligen, efter alla dessa timmar, alla sekunder och minutrar, alla förjävliga dagar, har jag gått vidare. Jag har lämnat dig bakom mig.
Och den känslan, är så underbart underbar! Visst tänker jag tillbaka, tänker på dig flera gånger, och jag är helt klart arg på dig, att du var så feg som du var, att du inte kunde stå upp för dig själv.
När jag tänkte tillbaka, ångrade jag allt, tänkte på vad jag hade gjort fel, och vad som kunde gjorts annorlunda. Men nu, tänker jag bara en tanke; Att jag aldrig mer ska vara så lätt lurad. Att aldrig mer, hamna i samma fälla.
Men nu, nu är jag bara riktigt glad. Glad för att jag nu, kan ta och glömma dig totalt. Bara fortsätta ta dagen som den kommer, det vill säga,
