Jag märker, hur min kropp skriker efter kontakt. närhet, värme, ögonkontakt. Hur jag vill vara nära någon, hur mycket jag saknar att ha någon, precis vid mig.
Jag märker, hur lätt jag faller för personer, hur lätt jag får intresset. Men jag vet dessutom, att det bara är för att jag saknar någon att ha nära.
Såklart vill jag ha någon, att dela höstmörkret, julmyset, kylan och värmen med, men vill jag ha någon där, för att jag gillar personen, eller för att jag känner mig ensam?
Hur det än är, vet jag att jag inte klarar av att ha någon, mitt liv är tillräckligt upp och ner, kanske kan det bli bättre med "that special someone" bredvid mig, men kanske inte.
så nu, nu när jag fryser som allra mest, saknar allt som mest, och känner hur sjuk jag är, så är det enda sällskapet jag vill ha, och har, Mickel.
Min kära lilla katt, med de ljusgröna ögonen, du värmer!
Nu är jag inte längre säker. Jag ångrar det jag skrev här om dagen. Jag tror att jag vill gå vidare, jag vet bara inte hur och när. Speciellt inte hur.
Jag har stunder då jag kan prata om dig, prata om hur bra vi hade det, och hur det vi hade, bara tog slut. Då jag kan acceptera allt som hände, och det som inte hände.
Men även stunder, då du kommer till mitt minne, och jag bryter ihop. Från okej, till ett vrak. När som helst, var som helst. "a trigger which been pushed".
Men det är inget jag ångrar, jag kan inte ångra något som fick mig att le, någon som fick mig att må bra just då. Ibland önskar jag att det gick bättre, att jag fortfarande kunde spendera timmar i telefon med dig. Men det var inte så det skulle bli.
Nu vet jag vad jag inte ska göra om, vilka lögner jag inte ska falla för igen, och speciellt vad jag inte ska göra igen.
Man lär sig av sina misstag, du var ett. Nu håller jag på att lära mig, tills nästa kille kommer.
Igår kväll, insåg jag en sak. Jag har, äntligen, efter alla dessa timmar, alla sekunder och minutrar, alla förjävliga dagar, har jag gått vidare. Jag har lämnat dig bakom mig.
Och den känslan, är så underbart underbar! Visst tänker jag tillbaka, tänker på dig flera gånger, och jag är helt klart arg på dig, att du var så feg som du var, att du inte kunde stå upp för dig själv.
När jag tänkte tillbaka, ångrade jag allt, tänkte på vad jag hade gjort fel, och vad som kunde gjorts annorlunda. Men nu, tänker jag bara en tanke; Att jag aldrig mer ska vara så lätt lurad. Att aldrig mer, hamna i samma fälla.
Men nu, nu är jag bara riktigt glad. Glad för att jag nu, kan ta och glömma dig totalt. Bara fortsätta ta dagen som den kommer, det vill säga,
Why did you even have to smile against me? And WHY did you even talk to me? I know now, that i should have listened to everyone else, done as they said when they told me to run as fast as i can.
For a few days ago, you send me those texts. I wish now, that i haven't answerd a singel one of them. I did just fine without you, so why did you feel like i needed you in
my
life again?
And I see almost everthing you do, so i know that everything was just a big stupid lie. And the worst, i fell for it. I fell for it hard, and now i take the consequences. You had my heart, you threw it away, and i was left with the pain.
So you should know, i'm taking a stand against you.
I would litterarily punch you if I saw you, and i would be GLAD to never see you again. I don't want anything to do with you, and the last time we saw eachother, will be the last.
