Jag märker,
hur min kropp skriker efter kontakt.
närhet,
värme,
ögonkontakt.
Hur jag vill vara nära någon,
hur mycket jag saknar att ha någon,
precis vid mig.

Jag märker,
hur lätt jag faller för personer,
hur lätt jag får intresset.
Men jag vet dessutom,
att det bara är
för att jag saknar någon
att
ha
nära.

Såklart vill jag ha någon,
att dela höstmörkret,
julmyset,
kylan
och värmen
med,
men vill jag ha någon där,
för att jag gillar personen,
eller för att jag känner mig ensam?

Hur det än är,
vet jag att jag inte klarar av att ha någon,
mitt liv är tillräckligt upp och ner,
kanske kan det bli bättre med
"that special someone" bredvid mig,
men kanske inte.

så nu,
nu när jag fryser som allra mest,
saknar allt som mest,
och känner hur sjuk jag är,
så är det enda sällskapet jag vill ha,
och har,
Mickel.

Min kära lilla katt,
med de ljusgröna ögonen,
du värmer!