Den här gången
kommer sveket i från min sida,
i från mitt håll
och
i från mitt hjärta och hjärna.

Men det du försöker få mig att göra,
det du försöker stressa mig in i,
det går inte.
Verkligen inte.
Och jag tänker inte ens försöka.

Du inser inte vilken press du sätter mig i,
hur många tankar du framkallar,
och vilka panik attacker du omedvetet ger mig.
Här går gränsen på vad jag klarar.

Jag kan inte finna mig i ett "vi".
Inte nu, inte den här tiden.
Och jag vill inte såra dig,
därför säger jag det till dig redan nu.

När du säger "min"
och jag inte svarar,
så vet du att min tystnad betyder så mycket mer,
så mycket mer än du inser.
Även om jag skulle säga vart enda ord.

Jag vill springa i från dig,
kasta dig så långt i från mig som jag bara kan,
skrika åt dig att hålla dig ifrån mig,
skrika nej åt dig för att du ska släppa mig.

Det här är vad det är,
jag kommer inte ändra mig,
mitt beslut står fast,
och mitt psyke står aboslut stilla där det vill.

Jag sa aldrig att det skulle bli något mer,
jag gav dig aldrig några tankar åt det hållet,
det var dina tankar som svävade fritt,
och pressade in mig i ett hörn.

Men nu säger jag i från stort,
jag kan inte ge mig in på något,
jag vet att jag egentligen inte kan.
Här tar det slut.