Känslan när du vill säga hur skit allt 
 är men ändrar dig i sista stund till 
 "jag mår bra".

Jag vill bara kunna erkänna att allt känns som ett helvete,
att jag egentligen inte alls ser ljuset i slutet av tunneln.
Att varje dag, är en ständig kamp.
Säga att jag bara vill lägga mig i sängen,
ligga där i fosterställning och gråta.
Ligga i din famn och gråta.

Bara kunna riva muren som jag byggt upp.
bara en liten stund, en sekund eller så.
Bara tillräckligt länge för att visa mig svag.
Jag är trött på att vara stark,
jag vill också kunna ge upp någon gång.
bara för en liten sekund.

Jag vill inte vara den som ska tåla allt,
som ska kunna ta varenda smäll,
ta varenda ord som alla kommer på.
Jag är trött på att kontra,
trött på att verka vara den stenhårda,
den som absolut inte kan gråta om natten.
Bara för att jag visar mig som stark,
betyder det inte att jag inte somnar gråtandes.

det finns så mycket jag bara vill slippa,
så mycket jag hellre vill göra.
Så många personer som jag önskar,
att jag aldrig hade träffat.
Personer som jag önskar att jag aldrig släppt nära,
jag skulle aldrig ha sänkt min gard,
rivit mina murar.
Jag har fortfarande inte återhämtat mig.

Jag bara vet,
att för en dag eller så,
vill jag bara sluta vara jag.
inte ha gått igenom det jag har,
inte ta dem skämten som bara är skämt för andra,
bara vara en av i mängden.
Vara död för en dag,
det är nästan det jag skulle vilja vara.
Bara för att ta tag i vardagen sen igen.