Ska jag låtsas som ingenting, som om allt är okej, att det fortfarande är "status qou"? Eller vill du veta sanningen?
Om jag ska verka oberoende, som om det inte hade någon som helst påverkan på mig, så kommer det skada mig i alla fall, men vi låter såren blöda i tysnad.
Min bröstkorg är uppriven, ett stort hål är tydligt och smärtsamt. Du rev ut mitt hjärta, rev det i bitar, när du med andra ord sa att hon vet mer än mig.
Men jag ska låta mitt pokerface vara på den här gången, jag ska inte låta dig veta, att jag blir sårad av att du går till henne och pratar ut, eller att hon är den nya jag.
Ha i åtanke, att för ett par år sen berättade du allt för mig, och ja jag får skylla mig själv för att du inte gör det längre, men jag vill att du ska veta att du har ersatt mig.
Du har någon annan när allt är jobbigt, du har nu en ny att ringa när tårarna trycker, men som jag sa först av allt, frågar du mig så har inget hänt.
Men jag vill att du ska veta, att jag står i regnet och väntar på att du ska sluta springa efter någon annan, stanna till, vända dig om och se att jag springer bakom dig men halkar efter.
När en enda val, kan förstöra eller förverkliga ens dröm. Flera faktorer, flera tankeställare. Men trots det, flera lösningar. Flera vägar att gå, sedan ännu fler vägskäl.
Antingen ta den lätta vägen, få allt serverat på silverfat. Allt finns där, redan före de första stegen. Innan de första orden. Då ens väg redan är bestämd.
Eller, den svåra vägen. Bryta loss från det bestämda. Gå sin egen väg, våga chansa. Kämpa, nästan kriga,
för att nå sitt eget mål. Veta att det man har, är av egen prestige.
Men vilket orkar man göra? Klarar man pressen för verkligheten, för att genomföra sina drömmar. Vad är man redo, att sätta åt sidan så länge, och hur mycket styrka tar det, för att våga klippa trådarna?
Mamma sa att jag var stark, stark nog att bestämma vad jag vill. Att jag inte ska göra det jag inte vill. Jag tror fortfarande inte att min egen mamma känner mig, för jag är inte stark. Jag kan inte säga ifrån.
Det finns inget eller ingen, som säger hur jag ska leva mitt liv. Inget om varför eller hur, jag lever det livet jag gör.
Varför jag tagit de valen jag gjort, och avstått från det jag gjort.
Ni skulle ha vetat, ifall ni varit jag. Inga manus att följa, och inga repliker att förlita sig på. Inga strikta linjer om vart jag ska. Jag vill stanna här och nu, medans jag fortfarande vet vem jag är och vart jag är. För jag känner, att snart kommer jag bli förlorad. Vilse, borta, bara försvunnen.
