And the prettiest boy
with his hand in her hair.

Her eyes are close to his
and the tension in high.

But they don't know what to do
cause their paths connot cross,

they're from two separate worlds
but so in love.

Nu är jag inte längre säker.
Jag ångrar det jag skrev
här om dagen.
Jag tror att jag vill gå vidare,
jag vet bara inte hur
och när.
Speciellt inte hur.

Jag har stunder då jag kan prata om dig,
prata om hur bra vi hade det,
och hur det vi hade,
bara tog slut.
Då jag kan acceptera allt som hände,
och det som inte hände.

Men även stunder,
då du kommer till mitt minne,
och jag bryter ihop.
Från okej, till ett vrak.
När som helst, var som helst.
"a trigger which been pushed".

Men det är inget jag ångrar,
jag kan inte ångra något som fick mig att le,
någon som fick mig att må bra just då.
Ibland önskar jag att det gick bättre,
att jag fortfarande kunde spendera timmar i telefon med dig.
Men det var inte så det skulle bli.

Nu vet jag vad jag inte ska göra om,
vilka lögner jag inte ska falla för igen,
och speciellt vad jag inte ska göra igen.

Man lär sig av sina misstag,
du var ett.
Nu håller jag på att lära mig,
tills nästa kille kommer.

Nu. Just nu. 

Just denna minut. 

Jag bryter ihop snart. 

Känner hur tårarna trycker på, 

och hur paniken stiger.  

Sedan igår, 

har jag inte kunnat sluta tänka på dig. 

Jag saknar dig, 

saknar dig med hela mitt hjärta. 

Jag plågar mig själv varje dag, 

med att fundera på vad som hänt.  

Och jag har fortfarande inte hittat svaret. 

Du får mitt hjärta att slå dubbelslag, 

flera gånger om. 

Det hade varit positivt, 

om du hade känt exakt det jag känner. 

Jag får panik, 

varje gång jag tänker på dig. 

Tänker på hur lätt jag föll för dig, 

och hur lätt jag tillät mig göra det. 

Varför?
kan du ge mig ett svar på den frågan?
för snart, 

tror jag inte att jag klarar mer.

Du och jag,
kommer aldrig bli ett,
det var bara jag som inbillade mig.
Du menade aldrig det jag gjorde.
Hur mycket jag än vill det,
så kommer aldrig finnas
ett
oss.

Du gav mig hoppet,
det var du som gjorde,
Att jag önskade.
Önskade,
att du skulle vinna mitt hjärta.
Du vann det,
men krossade det
till
bitar.

Det kommer ta tid,
ta tid att fylla tomrummet,
som du lämnade efter dig.
Tiden läker sår,
och du sårade mig djupt.
djupt in i
själen.

Jag trodde att allt skulle betyda,
betyda något litet.
Men allt var bara ett spel,
du ville se hur långt det kunde gå.
Se hur spelet skulle visa sig sluta.
Och jag vill bara säga en sak.
Du
vann. 

21 maj, 

2010.
 

Alla saker som du har lovat mig,

alla filmer som du sagt vi skulle se,

alla saker vi skulle uppleva.

Har du glömt bort dem?

Eller menade du dem aldrig?
Jag kommer ihåg varenda en av dem.

Bilshampo krig,

vattenkrig,

sotkrig,

springtävlingar.

Jag minns,

när du låg i min säng,

berättade att du skulle skaffa motorcykel.

Jag sa att du inte fick,

och du tvingade mig att berätta varför.

Du skämtade och sa,

"jag skulle bli för snygg då eller hur?"
och blinkade så där gulligt med ögonen.

Det var exakt så,

och det berättade jag till dig.

Du kysste mig, den morgonen.

Precis så underbart som du alltid kysser,

och varje gång fick jag gåshud.

OCh precis varje gång, retade du mig för det.

Vad hände med allt?

Alla underbara stunder,

alla mysiga stunder?

Jag saknar att få ligga och kolla in i dina ögon,

och jag saknar att höra ditt hjärta slå.

Redan från första kvällen med dig,

visste jag att jag föll.

Jag föll för dig,

föll för killen du var.

Killen med den underbara personligheten.

Den perfekta humorn,

men ändå kunskapen av att kunna vara seriös.

Det kunde inte bli bättre.

Hur ska jag gå vidare,

från någon,

som var som en enastående ängel?

jag måste skriva ett inlägg. 

ett som inte är från gamla dagar. 

ett som är från nuet, 

från nuvarande känslor. 

Det var någonting,

en händelse, ett par ord, någon viskning,

som ändrade precis allt.

Hur du känner för mig,

och hur allt skulle bli.

Något som gjorde att alla våra planer,

gick i bitar och krossades.

En efter en.

I början verkade allt så underbart,

ingenting kändes minsta lilla fel.

vi hade planer till alla hjärtans dag,

planer till hösten,

och flera saker vi skulle göra tillsammans.

Jag drömde om hur vi skulle göra allt tillsammans,

hur det skulle vara att vakna upp bredvid dig fler gånger.

Men allt det,

det bara försvann.

Som ett löv med vinden,

som ett fotavtryck i sanden.

Hur ska jag kunna gå vidare från det här,

när du är det allra bästa som hänt mig?

När din personlighet är allt jag drömt om,

när hela du,

är som en önskning som gått i uppfyllelse?

Eller ska jag fortsätta hoppas,

och vänta på att något ska vända?

Hoppas på att du en dag,

vaknar upp och inser att något är annorlunda.

Du säger att du inte vet vad du känner,

så hur ska jag veta vad jag ska göra?

Någonting gjorde så att allt ändrades,

och jag kan inte sluta ge mig själv skulden.

Att det var något jag gjorde,

något som jag kanske sagt.

Men jag hoppas verkligen inte,

att det är någon annan som sagt något.

Jag har gjort så mycket dumt i mitt liv,

och jag ville aldrig att du skulle höra det från någon annan.

Det var därför jag var uppriktig med dig från början.
Var ärlig och svarade på det du frågade mig,

berättade, var mig själv mot dig och med dig,

och jag lyssnade på vad du hade att berätta.

Så om det är någon som sagt något,

så kan jag inte göra annat än att hoppas

på att du säger det till mig,

och jag kan ge min version av det.

Är det mitt eget fel,

då får jag leva med det.

Är det så att du inte vet vad du känner,

då ger jag dig tid.

All tid i världen skulle jag ge dig,

bara om du frågade, sa något.

Men är det någon annans fel,

då ska jag se till att den personen

får leva det helvetet jag har nu.