Jag märker, hur min kropp skriker efter kontakt. närhet, värme, ögonkontakt. Hur jag vill vara nära någon, hur mycket jag saknar att ha någon, precis vid mig.
Jag märker, hur lätt jag faller för personer, hur lätt jag får intresset. Men jag vet dessutom, att det bara är för att jag saknar någon att ha nära.
Såklart vill jag ha någon, att dela höstmörkret, julmyset, kylan och värmen med, men vill jag ha någon där, för att jag gillar personen, eller för att jag känner mig ensam?
Hur det än är, vet jag att jag inte klarar av att ha någon, mitt liv är tillräckligt upp och ner, kanske kan det bli bättre med "that special someone" bredvid mig, men kanske inte.
så nu, nu när jag fryser som allra mest, saknar allt som mest, och känner hur sjuk jag är, så är det enda sällskapet jag vill ha, och har, Mickel.
Min kära lilla katt, med de ljusgröna ögonen, du värmer!
Igår kväll, insåg jag en sak. Jag har, äntligen, efter alla dessa timmar, alla sekunder och minutrar, alla förjävliga dagar, har jag gått vidare. Jag har lämnat dig bakom mig.
Och den känslan, är så underbart underbar! Visst tänker jag tillbaka, tänker på dig flera gånger, och jag är helt klart arg på dig, att du var så feg som du var, att du inte kunde stå upp för dig själv.
När jag tänkte tillbaka, ångrade jag allt, tänkte på vad jag hade gjort fel, och vad som kunde gjorts annorlunda. Men nu, tänker jag bara en tanke; Att jag aldrig mer ska vara så lätt lurad. Att aldrig mer, hamna i samma fälla.
Men nu, nu är jag bara riktigt glad. Glad för att jag nu, kan ta och glömma dig totalt. Bara fortsätta ta dagen som den kommer, det vill säga,
