Känslan när du vill säga hur skit allt är men ändrar dig i sista stund till "jag mår bra".
Jag vill bara kunna erkänna att allt känns som ett helvete, att jag egentligen inte alls ser ljuset i slutet av tunneln. Att varje dag, är en ständig kamp. Säga att jag bara vill lägga mig i sängen, ligga där i fosterställning och gråta. Ligga i din famn och gråta.
Bara kunna riva muren som jag byggt upp. bara en liten stund, en sekund eller så. Bara tillräckligt länge för att visa mig svag. Jag är trött på att vara stark, jag vill också kunna ge upp någon gång. bara för en liten sekund.
Jag vill inte vara den som ska tåla allt, som ska kunna ta varenda smäll, ta varenda ord som alla kommer på. Jag är trött på att kontra, trött på att verka vara den stenhårda, den som absolut inte kan gråta om natten. Bara för att jag visar mig som stark, betyder det inte att jag inte somnar gråtandes.
det finns så mycket jag bara vill slippa, så mycket jag hellre vill göra. Så många personer som jag önskar, att jag aldrig hade träffat. Personer som jag önskar att jag aldrig släppt nära, jag skulle aldrig ha sänkt min gard, rivit mina murar. Jag har fortfarande inte återhämtat mig.
Jag bara vet, att för en dag eller så, vill jag bara sluta vara jag. inte ha gått igenom det jag har, inte ta dem skämten som bara är skämt för andra, bara vara en av i mängden. Vara död för en dag, det är nästan det jag skulle vilja vara. Bara för att ta tag i vardagen sen igen.
Den här gången kommer sveket i från min sida, i från mitt håll och i från mitt hjärta och hjärna.
Men det du försöker få mig att göra, det du försöker stressa mig in i, det går inte. Verkligen inte. Och jag tänker inte ens försöka.
Du inser inte vilken press du sätter mig i, hur många tankar du framkallar, och vilka panik attacker du omedvetet ger mig. Här går gränsen på vad jag klarar.
Jag kan inte finna mig i ett "vi". Inte nu, inte den här tiden. Och jag vill inte såra dig, därför säger jag det till dig redan nu.
När du säger "min" och jag inte svarar, så vet du att min tystnad betyder så mycket mer, så mycket mer än du inser. Även om jag skulle säga vart enda ord.
Jag vill springa i från dig, kasta dig så långt i från mig som jag bara kan, skrika åt dig att hålla dig ifrån mig, skrika nej åt dig för att du ska släppa mig.
Det här är vad det är, jag kommer inte ändra mig, mitt beslut står fast, och mitt psyke står aboslut stilla där det vill.
Jag sa aldrig att det skulle bli något mer, jag gav dig aldrig några tankar åt det hållet, det var dina tankar som svävade fritt, och pressade in mig i ett hörn.
Men nu säger jag i från stort, jag kan inte ge mig in på något, jag vet att jag egentligen inte kan. Här tar det slut.
Hur många gånger, kan man ställa sig frågan varför? Det spelar ingen roll, hittar inte svaren i alla fall.
Vet inte varför, jag föll för dig. vet inte varför, jag lät dig vinna.
Det känns inte som att det kommer bli bättre. Finns inget ljus i slutet av tunneln. Det kommer ta tid, men är jag villig att ge allt, den tiden som det behöver?
Ju mer jag inte hör av dig, ju mer jag tänker på dig, ju mer du inte är min, desto mer vill jag ha dig. Är det normalt? Inte ett dugg.
Jag försöker, försöker så mycket, att bara släppa taget om dig. Försöker att dölja vad jag känner, för att även dölja min rädlsa för dig. Försöker visa att jag inte tog åt mig, när det var allt jag gjorde.
Du är som en sommarnatt, perfekt, varm och ljuvlig. Som vacker piano musik i mina öron, är din röst vid varje ord.
men du kommer vara borta inom kort,
för att aldrig finnas igen på länge.
Och då, vill jag inte ha med dig att göra.
Jag kan inte sluta, fast att du har sårat mig, vill jag bara ha dig i alla fall. Du är som en drog, som jag vill sluta använda.
att jag fortfarande går runt, och tänker på dig. Varför? Väntar på att du hör av dig, men vill det egentligen inte. Vad är det jag vill? Jag vill ha något, som jag absolut inte mår bra av. Jag vill bara släppa taget.
jag kan inte. jag kan verkligen inte, se dig i ögonen. Sättet du får mig svag, hur du får mig att bli rädd. Hur du kan se allt, som jag vill gömma så djupt. Och så som du krossar mig, varje gång jag får en gnutta hopp. Jag trodde jag skulle klara av det, skulle klara av att resa mig. Men jag faller djupare för dig varje gång.
